Nu är han äntligen här, min älskade lilla son, Sixten! Han är hela tre veckor faktiskt. Känns konstigt att han fortfarande kunnat lega i min mage en hel vecka till! Men nu ligger han här i min famn och sover. Fortfarande overkligt, vet inte när den känslan ska släppa, det är magiskt alltihop!
Tänkta skriva om förlossningen!
Kvällen innan han föddes var jag med mamma på hockey, Timrå-Modo i SCA-cupen. Vi fick parkering så långt ifrån man kunde komma, så vi skojade lite om att det var för att jag skulle få röra lite på mig så det skulle bli nån bebis snart! Var då i v37+6 och jag hade alltså passerat risken att föda för tidigt, så nu var det fritt fram och jag hade äntligen börjat röra mig lite mer. Men jag tyckte sammandragningarna lugnat sig rejält sista tiden, så jag började mentalt förbereda mig på att gå två veckor över tiden!
Det var kul att se lite hockey och Timrå vann dessutom! Efter matchen åkte jag hem till Victor som hade tränat och vi gick och la oss direkt.
Som höggravid blir det ju en del toalettbesök mitt i natten och så även denna natt, vid halv två gick jag upp för toabesök. Då gick slemproppen, som var blodblandad. Jag vart helt plötsligt klarvaken och ringde förlossningen för att rådfråga. De sa att det var slemproppen och att det nu kunde vara något på gång likväl som det kunde dröja en vecka till. Jag gick då och la mig igen men att somna om var omöjligt, jag låg och googlade på allt som hade med slemproppen och tidiga förlossningstecken att göra! Hade även några små sammandragningar som jag klockade, men inget regelbundet och inte speciellt smärtsamma, så de såg jag inte som något tecken på att något var pågång. Har man haft så sedan v32 blir man van vid dessa. En timme senare var det dags för toabesök igen! Men hann bara sätta mig på sängkanten så kändes det som om jag kissade på mig. Förstod ganska snabbt att det var vattnet som gick. Väckte Victor och sa att vi måste åka in för att vattnet gått. Han var mest förvirrad och trött först, vi hade ju varit in på förlossningen tre gånger innan, så han trodde nog först att det inte var på riktigt den här gången heller, men när jag sa att vattnet gått så bokstavligt talat flög han upp ut sängen haha. Jag ringde förlossningen igen och fick prata med samma sköterska. Berättade att vattnet gått och hon bad oss komma in. Hon sa att jag skulle sitta så mycket som möjligt, så victor fick packa in allt i bilen och väl på sjukhuset fick jag åka rullstol upp till förlossningen.
När vi kom in på förlossningen frågade dom om jag haft några värkar, jag sa att jag haft några få men inte speciellt smärtsamma. De kopplade upp ett ctg och sa syster de inget tecken på att något är pågång så får vi åka hem igen och vänta några timmar (eventuellt nån dag). Ctg-kurvan visade på några verkar och de ville kolla om jag var öppen något. Och jo då, hela 3cm redan. Det var bara en timme drygt efter vattenavgång, så de föreslog att vi skulle ta in på vårdhotellet och försöka sova någon timme då förlossningen nog var pågång.
Jag fick med mig två citodon att ta när värkarna blev för jobbiga. Kan säga att de hjälpte inte mycket när jag väl fick ont. Jag kunde inte sova någonting så jag gick fram och tillbaka i korridoren på vårdhotellet. Värkarna var inte speciellt regelbundna tyckte jag, men visst gjorde de ont, men de var hanterbara! Runt 8 gick jag för att hämta Victor så vi kunde gå och äta frukost! Tänkte att jag skulle ladda upp ordentligt med energi innan allt drog igång. När jag sätter mig och ska börja äta så går det inte. Värkarna börjar göra allt för ont och jag får inte i mig någonting. Säger till Victor att vi måste gå bort till förlossningen nu. Väl där blir jag uppkopplad på ctg igen och man ser att värkarna är intensivare. De konstaterar att bebisen är fixerad och att jag är 6 cm öppen redan. Så vi blir inskriven på förlossningen halv 9.
Barnmorskan frågar då om smärtlindring och jag säger att jag vill bada så fort som möjligt och sedan ha lustgas när värme inte duger. Jag säger även att jag eventuellt vill ha epidural om det blir för jobbigt. Då säger hon att de bör jag ta snart om jag ska ha nån då öppningsskedet gått så pass fort hittills och epidural hjälper bäst mot den smärtan. Men jag börjar med ett bad, och hjälp vad skönt det var!! Hinner dock bara gå tio minuter så tycker jag att värkarna är för jobbiga och ber om lustgas. Det var rena himmelriket!! Lustgasen hjälpte verkligen jättebra.
Så där sitter jag i badet med lustgas i ca en och en halv timme, sedan är smärtan ohanterbar, jag vill verkligen ha epidural, nu gör det riktigt ont. I journalen står det att jag tvivlar på mig själv, haha.
Barnmorskan tror dock att det är för sent för epidural och mycket riktigt var det det. Jag var redan 10 cm öppen konstaterar hon när jag kommit upp ur badet.
Då tänkte jag att nu är det väl bara en timme kvar då innan bebis är här, skönt. Men så enkelt var det inte riktigt. Jag fick aldrig några tillräckligt effektiva krystvärkar. Så från halv 12 fick jag kämpa i alla möjliga slags ställningar i fyra timmar. Från halv 2 fick jag börja provkrysta. Lustgasen är min räddning dessa timmar, och Victor skötte den exemplariskt!! Jag sa gaaas och så satte han masken för mitt ansikte, haha! Han var ett enormt stöd under hela förlossningen, har inte klarat det utan honom! Emellan åt gav han mig vatten ur vattenflaskan och ibland juice som jag fick ur sugrör. Hade inte speciellt mycket energi i kroppen då jag inte ätit något sedan middagen kvällen innan.
Eftersom jag inte får några riktiga krystvärkar så kopplas värkstimulerandedropp på vid 14.10. En halvtimme senare har fortfarande inget hänt, då pratar barnmorskan med förlossningsläkaren som ger order att höja droppet och hjälper inte det var det prat om eventuell sugklocka. Så 14.40 höjsdroppet och 15.10 börjar jag äntligen få krystvärkar som är tillräckligt effektiva. 15.40 sker det häftigaste jag någonsin varit med om, då föds min son. En liten minimänniska läggs upp på mitt bröst och jag gråter floder, både av känslan att han äntligen är här och att det äntligen var klart, jag var så otroligt trött i hela kroppen! Victor fick klippa navelsträngen. En liten pojke på 2988g och 48cm. Jag som trodde jag hade en jättebebis i magen eftersom jag kände mig så stor.
Efter att barnmorskorna lämnat oss infinner sig något obeskrivligt lugn och någon tidsuppfattning har jag inte alls, vi ligger bara och kollar på vår fina prins och är världens lyckligaste! Amningen får vi inte riktigt till, så 22.20 blir vi flyttade från förlossningen till BB. Där stannar vi två dygn innan vi åker hem med vår lilla guldklimp.
Här var när vi kom in på vårdhotellet. Sista bilden med magen.
Ctg-mätningen när vi kommer tillbaka till förlossningen på morgonen, 6cm öppen!
Underbara badet!!
Och så var han äntligen här!! Extremt sliten men lycklig mamma, här är 13 minuter efter att han föddes!
Första gången i pappas famn, världens stoltaste pappa! Jag älskar dessa killar så himla mycket!!
Lite piggare dagen efter inne på BB!
Fin berättelse om din och Victors händelse vid lilla Sixtens födelse. Lyckan lyser om er båda när han äntligen är hos er. Grattis till en fin liten kille. G-mormor